Är Pippi ett svin?

Pippi! Piiiipppiiii!
Lindgren-figuren är Ida och Fannys idol nummer ett. Lite överdrivet i bland. Häromdagen hörde Ida SF-vinjetten på ett inslag i radion, hon spetsade öronen, spärrade upp ögonen och sa:
Pippi! Piiiipppiiii!

De älskar Pippi på film, Pippi på sångstunden, Pippi som docka och Pippis frisyr. Allt.
Pippi som förebild och idol kan man ju tycka vad man vill om. Men jag beredd att hålla med till viss mån när Alex Schulman rasar över förebilden Pippi i en lysande krönika.
Hon är visserligen ett härligt barn som fajtas mot oss vuxna och våra vanföreställningar och regler. Men hon är rejält ouppfostrad. En vilding.
Hon hoppar på ett tåg från en bro och åker på taket på rymmen, slafsar i sig sötsaker i godisbutiken medan andra barn suktar utanför, läxar upp okända farbröder, ger svar på tal och har fötterna på middagsbordet. Sånt som man kan grymta lite åt emellanåt när hon går bärsärk i filmerna med två iakttagande och eventuellt härmande tvååringar i tv-soffan.
Pippi är ett svin, skriver Alex.
Bäst är hon på film på morgonen då Alex vill sova vidare.
Visst har hon en del andra goda sidor också. Hon visar att man kan klara sig själv som barn och hon tar väl hand om Annika och Tommy, hon ifrågasätter saker och skulle säkert bli en bra journalist.
Men då måste man gå i skolan och lära sig saker som "pluttifikationstabellen".
Pippi är som bäst före maten. När jag ska laga middag i lugn och ro, då barnen behöver uppslukas av en Pippi-film.
Och än så länge slipper jag se deras fötter på matbordet.