Jag blev varse om att jag hör dåligt i dag. Visst, har jag anat det tidigare. Men det blev så påtagligt. Som en rättegång där vittnen, padam, plötsligt fäller en som skyldig.
På krogen, eller ett annat kraftigt sorl, har jag skitsvårt att följa en konversation. Jag anstränger mig, ler och nickar chansartad på rätt ställen.
Men jag har trott att jag haft relativt låg volym på lurarna när jag redigerar på jobbet. Jag sitter nämligen i ett öppet kontorslandskap.
Och i dag ropar en medarbetare från andra sidan lokalen "är den bra Marko?".
Jag sitter då och lyssnar på "ligga"-låten "Om sanningen ska fram" med Eric Amarillo, enbart i studiesyfte så klart. Refrängen är tydlig i sitt budskap - "vill du ligga med mig då" repeteras om och omigen i årets förmodade sommarplåga.
Jag blir så förvånad. Nja, snarare rädd. Hör jag så dåligt? Så kasst att det hörs över hela kontorslandskapet?
- Ja, speciellt när du satt och klippte ett livenummer med The Ark i vintras. Du körde den fram och tillbaka och folk undrade vad det var, påpekar samma medarbetare.
Svårt med hörseln. Det går liksom inte att backa. Gjort är gjort. Brända hörselceller är brända och borta.
Men inte hör jag väl så jävla dåligt?
Det är klart sanningen ska fram.
Men det är för mig en chock. Hör ni det.
