Alla hejar på en här. Oavsett om man känner varandra.
Min äldsta dotter frågar om jag känner alla här. Nä, verkligen inte. Inte längre.
Känns ovant med hälsandet. Men skönt.
Man är verkligen en nollåtta av rang nu. Viker med blicken och är stram.
Men jag ska "hoja" som fan i dagarna. Bara för sakens skull. Att bli så mycket bättre än de där fjollträskarna.
Man säger "hoj" här. Det är så. Men vill du hälsa mer lokalt och maskulint samt mer kreddigt så gäller ett mörkt, släpigt betonat "höj".
Jag kör "hej" tills jag känner mig lite mer hemmastadd i Smedjebacken. Senare kommer "hoj" under vistelsen. Och när det sedan är dags att åka hem till Stockholm igen kommer "höj".
Väl där vänder jag snabbt på steken. Går från "höj" till "hej".
Och hälsningsfrekvensen dör allteftersom jag möter sura, stressade och anonyma stockholmare.
Jag blir en arbetsmyra i stacken. Bäst att sköta sitt. Rättning i ledet.
Att säga "hej" är en hälsorisk. Folk tittar snett på en. Vad vill du? Jag ska inte ha något! Lämna mig i fred miffo! Ska du ha en på käften?
En rädsla. Att störa någon. Det pinsamma i att inte få en respons.
Borde vara mer jobbigt att inte svara på en hälsning. Känns jävligt snobbigt att bara nonchalera.
Desto mer juste att dela ut hej. Till alla. Säg "hej" till ALLA i morgon. Testa hur det känns. Sänd vidare.
Hej!
- bloggar med min supersmarta iPhone
- nyhetstips eller kommentarer mejlas till marko.saavala@tt.se
