Som vi har längtat. Idol är tillbaka. Med besked.
1,2 miljoner tittare såg premiären i måndags.
Efter veckans tre avsnitt iklär jag mig juryrollen.
Det mesta är bekant. På gott och ont.
Måste erkänna att auditionturnen känns tradigt igenkännande efter alla tidigare säsonger. Det kommer in miffon som inte kan sjunga, några som tror de kan, spexare, seriösa haverister men också fortfarande en och annan talang. Men hallelujamomenten når inte längre himmelska höjder.
Nyheterna då? Mer rap och personligheter. Inte särskilt många rappare ännu. Men hur ska de senare på fredagar göra covers? Allt blir väl rap de tar i.
Personligheter finns, som fotbollsspelare, tennisspelare och några med tuffa livsöden bakom och framför sig.
Nyheten Kakan Hermansson då? Förstår inte grejen med henne - än. Hon ska stå på de sökandes sida men hur hon än försöker lyfter hon fram sig själv mest. Eller så har man klippt bort Kakans varmaste och omtänksammaste bitar?
Men Idol har mig sammantaget lika hooked som tidigare år.
Det är dock som den där extra portionen mat man tar trots att man är mätt. Jag tar den för att jag förtjänar den.
Längtar särskilt till fredagsfinalerna. Rödvin, mjuk soffa och en resa med bergochdalbanan Idol. Extra allt.
- Posted using BlogPress from my iPad
