Jag vågar inte finska med mina föräldrar. Och där dog min finska.
Som invandrare från Finland i bruksorten Smedjebacken skulle vi på 70-talet snabbt in i det svenska samhället. Svensk skola, svenska kompisar och någonstans där försvann min finska.
Men skämdes gjorde jag aldrig för mina finska rötter. Det var ju i stället något unikt med en. Coolt.
Men det blev av någon anledning ocoolt att prata finska hemma. Minns inte om jag och brorsan satte emot. Kan inte heller minnas om mina föräldrar försökte hålla fast vid finskan.
Men när den dog hemma dog den sakta ut även på bortaplan. Det blev bara pinsamt. Även om man ibland försökte hålla det som ett "hemligt" språk bland andra så missförstod vi bara varandra. Språkbruket var borta - det var ingen hemlighet.
Genom åren har jag tagit mod till mig utåt. Talat finska med min farbror, okända finnar och till och med försökt ge mig på intervjuer på finska. Det har känts spännande, kittlande och stolt.
Finskan min är stapplande, trevande och långsam. Ibland snabbare med ett par oluta.
Men osäkerheten lyser igenom. Jag drar mig för många fall av potentiella finska kontakter, är smygmedlem i finska murvlar i Sverige utan att våga närvara på deras intressanta sammankomster, tackar nej till att sitta i finsk radiopanel och törs inte heja på finska journalistkollegor på internationella presskonferenser som Eurovision eller idrottslandskamper.
Nu kommer jag ut. Erkänner min finska akilleshäl som också givetvis ibland är målinriktad som ett finskt lejon.
Med kampanjen "Våga finska" ska jag nya steg och våga mera finska. Kyllä!
- Posted using BlogPress from my iPad
