Småkul. Men jag skrattar inte så att jag ramlar av stolen.
Jag ler mest igenkännande.
Har sett en pressvisning av "Welcome to Sweden" på amerikanska residenset i Stockholm i dag.
Det var stort och flott.
Men den uppmärksammade tv-serien med premiär i TV4 den 21 mars motsvarade kanske inte riktigt förväntningarna. Än.
Kanske kommer det när celebriteterna Will Ferrell och Gene Simmons med mera dyker upp i redan omtalade cameoroller.
Tv-serien känns som den rusar fram mellan billiga poänger. Ett skruvat tempo med några överspelade skruvade personer. Allt behöver inte vara så jäkla uppskruvat.
Eller så är jag lite präglad av inne-serier som "True detective" och "House of cards" där karaktärerna långsamt tillåts växa fram.
Nu är "Welocome to Sweden" en romantisk komedi. Det kanske är skillnaden. Det ska vara lite flådigt hurtigt?
För mig blev det bara lite för mycket.
Serien handlar och bygger på Greg Poehlers egna upplevelser som amerikan i Sverige. Om krockarna som sker socialt mellan honom och den svenska flickvännens närmaste.
Greg spelar själv huvudrollen. Gör sin debut. Med den äran. Men han lyfter inte i sin roll.
Mer bärande blir dock hans krävande svenska svärföräldrar med lysande rollprestationer av Lena Olin och Claes Månsson.
Flickvännen, spelad av Josephine Bornebusch, känns svensk och trygg. Kär och försvarande.
Men hennes bror som fortfarande bor hemma är så överdrivet överspelad att man bara vill spola över. Brorsan blir inte trovärdig utan bara störande för helhetsintrycket.
De kulturella krockarna är roliga. Men det krävs mer än billiga poänger och igenkänning för att skratten inte ska fastna i halsen.
Amerikanske ambassadören Mark Brzezinski öppnade pressvisningen med ett fint välkomsttal. Proffsigt, personligt och värdigt.
Det bjöds på shakes och hamburgare i flådiga miljöer.
- bloggar med min supersmarta iPhone
- nyhetstips eller kommentarer mejlas till marko.saavala@tt.se
