Jag har skapat ett barndomstrauma. Med mina "tuttar".
Ida råkade se att jag inför Stockholms halvmara tejpade mina bröstvårtor så att de inte skulle skava mot tröjan.
Med skräckblandad förtjusning åsåg hon detta.
Nu inför varje gång jag ska ut och träna tittar hon på mig med blicken i brösthöjd och frågar "har du tejp på brösten, pappa?".
Nej, säger jag.
Jaha, säger hon med ett uttryck av lättnad men kanske också besvikelse.
Hur ska detta sluta?
- Posted using BlogPress from my iPad
