Jag pekar hjälplöst på skärmen och försöker fingra fram en funktion som inte finns.
"Det är inte mitt fel att du född på stenåldern, pappa", dräper min tioåring fram. Med ironisk ton.
Det är redan länge sedan hon lär mig saker på den smarta telefonen och nu paddan. Tekniska kunskaper som hon snappat upp och bränt på sin färska hårddisk. Medans min hårdvara skriker alarmerande att den är full och inte mottagbar.
Svish vad det här gick fort. Tiden.
En svunnen tid inser jag. Då man var förebilden. Idolen. Superpappan. Den som kunde allt.
Nu faller det man byggt upp som ett korthus.
Ens äldsta börjar läsa av en. Se ens svagheter. Värdera en med mognare ögon.
Att man inte är mer än en människa. Till och med från stenåldern.
Vänder mig till sexåringarna i stället. Visar lite juste moves på paddan. Boostar mig själv.
Men vet att det bara är en tidsfråga innan det händer igen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
