Att komma till ro på söndagkvällar i vinter har varit extra tungt. Inte på grund av jobbångest. Snarare av döds- och deppångest.
Amerikanska dramaserien "Six feet under" har under sin femte säsong i Sverige varit mer spirituell, destruktiv och tungsint än alla tidigare säsonger sammanlagt. Speciellt avsnittet i går med Nates begravning. Den var vidrig att bevittna.
Satt i soffan, snyftade och vred mig för att inte visa de stora tårarna som rullade nedför min kind. Häftigast reagerar jag på det överblivna barnet Maya, det skär i hjärtat och jag kan bara se bilder på hur Elsa blir lämnad ensam. Usch, det är en så hemsk tanke. Jag var nära att lämna soffan för sängen.
Nu skildrar serien om begravningsbyrån tankar om sorg och död bra men att varje söndagkväll lägga sig och älta meningen med livet är betungande. Bara två avsnitt kvar nu. Finns det något ljus i tillvaron?
Den förnuftige säger: Men spela in avsnitten och se dem en annan kväll. Jovisst. Det finns saker som är enkelt i livet också.
