Lukas Moodysson gör det igen. Sparkar en i magen så man mår illa och vill kräkas. Denna gången, tack och lov, inte lika slafsigt som han kunde ha gjort det. Men mentalt mår man pyton efter att ha sett "Mammut".
Det är vårens största svenska film. Sällan har jag sett en sådan välbesökt pressvisning i Stockholm som den i dag. Moodysson har rest världen runt med sitt filmprojekt och besatt rollerna med storheter som Gael Garcia Bernal och Michelle Williams.
Det är en film som berör och vänker tankar. Den får en att älta funderingar om föräldraskap och västvärldens hyckleri mot tredje världen. En slags "Babel"-light. För den är visserligen gripande men lite för långsam och ämnena har som sagt berörts förr av utländska filmmakare.
Grundstoryn är att barn far illa. Både här och i fattiga länder. Men att världen är sammanlänkad med problematiken.
I centrum står en välbärgad familj i New York. Där föräldrarna jobbar häcken av sig och har dåligt samvete för att de tycker sig missuna tid med dottern. Hon har en nanny från Filippinerna som hon tyr sig till jättemycket. Nannyn har lämnat kvar två söner i hemlandet för att ge dem ett bra liv med hemskickade pengar.
Alla mår dåligt. Och har ett samvete som tär på en.
Ingen "må bra"-film som ni förstått. Men en bra ögonöppnare. En omskakare. Jag klarar dock inte av filmer, längre, där barn utnyttjas eller far illa.
Mina öppna ögon fylldes av tårar som jag kämpade emot. Till slut kunde jag inte hålla emot. Jag är skakad och berörd. Och längtar hem till min dotter...
Det är vårens största svenska film. Sällan har jag sett en sådan välbesökt pressvisning i Stockholm som den i dag. Moodysson har rest världen runt med sitt filmprojekt och besatt rollerna med storheter som Gael Garcia Bernal och Michelle Williams.
Det är en film som berör och vänker tankar. Den får en att älta funderingar om föräldraskap och västvärldens hyckleri mot tredje världen. En slags "Babel"-light. För den är visserligen gripande men lite för långsam och ämnena har som sagt berörts förr av utländska filmmakare.
Grundstoryn är att barn far illa. Både här och i fattiga länder. Men att världen är sammanlänkad med problematiken.
I centrum står en välbärgad familj i New York. Där föräldrarna jobbar häcken av sig och har dåligt samvete för att de tycker sig missuna tid med dottern. Hon har en nanny från Filippinerna som hon tyr sig till jättemycket. Nannyn har lämnat kvar två söner i hemlandet för att ge dem ett bra liv med hemskickade pengar.
Alla mår dåligt. Och har ett samvete som tär på en.
Ingen "må bra"-film som ni förstått. Men en bra ögonöppnare. En omskakare. Jag klarar dock inte av filmer, längre, där barn utnyttjas eller far illa.
Mina öppna ögon fylldes av tårar som jag kämpade emot. Till slut kunde jag inte hålla emot. Jag är skakad och berörd. Och längtar hem till min dotter...
