Sex veckor nu. Med Fanny och Ida. Vilken resa. Gudars!
Först nu känner jag att vi börjar hitta rutinerna. Lite struktur. Lugn och trygghet. De är snälla mot oss, för det mesta.
Det enda som är riktigt kämpigt är middag och kväll. Där är det nästintill omöjlig att förutse hur det ska bli och vilken väg vi ska välja. Att laga middag och äta sin mat är en pärs. Det är ett stressmoment utan dess like (ja, ni har ju sett ett videoklipp om det - "Middagsro").
Sedan är det nattningen av storresyrran Elsa. Hon hamnar i kläm mellan stressade föräldrar, oroliga tvillingar och nattprocedur som ändrats dramatiskt sedan vi blev fem i familjen.
Elsa har alltid fått mamma och pappas fulla uppmärksamhet. Nu går det inte. Vi hinner inte läsa sagor och ligga bredvid i sängen tills hon somnar. Det får bli ljudsagor, musik och somna ensam i sin stora säng. Det svider i ens hjärta.
Men annars som sagt rullar det på. Fanny och Ida kommunicerar allt mer med ansiktsuttryck och längre samt piggare vakenperioder. Ett smajl med hela ansiktet, Ida kisar med ena ögat och garvar lite snett med vidöppen mun, slår allt det jobbiga man går igenom och får en orka. Vilka underbara barn vi fått trots allt. Och två av dem.
