I morse fick jag mitt första "Jag hatar dig" kastat i ansiktet av fyraåringen. Det känns. Visste att det någon dag skulle komma. Men ändå. Inte av min älskade dotter. Inte nu.
Blev totalt handfallen. Vi försökte lugnt och sansat förklara tyngden av det dräpande ordvalet för henne. Att det sårar. Gör oss besvikna.
Jag tror hon förstår. Samtidigt pågår det en massa tankar i hennes lilla annars mycket förståndiga och ansvarfulla huvud. Klart hon måste ventilera.
Hon sa efter mycket om och men förlåt. Och vid dagislämningen var hon sitt vanliga glada spralliga jag som om ingenting av det som hänt i morse alls hade hänt. Som ett slags förnekelse av Harrisburg...
