Plockar fram något från skivbordsgömman. Från en svunnen drömmamde tid. En tid när man inte bloggade utan skrev för sig själv. Ett slags helande självterapi.
Jag trodde nog jag var en poet. En udda missförstådd intellektuell i Smedjebacken. En drömmare om att något större fanns där ute för mig.
Jag var sjutton år när jag skrev det här som följer nedan. Jag gillade de många tolkningarna av den och tyckte det var Nobelprisklass på det hela när det egentligen låg mer på en tolvårings nivå. Men sött var det.
Jag hade till och med skrivit ner den på maskin. Alltså skrivmaskin. Ni vet en sådan apparat som Jan Guillou envisas med att fortfarande skriva på. En stenålders produkt.
Dikten hade jag storvulet också översatt till engelska och ett slags fonetiskt blajspråk. Stort.
Ingenting är som någonting
Ingenting är lättare än någonting
Att skriv ingenting är lättare än någonting
Att stava ingenting är lättare än någonting
Att göra ingenting är lättare än någonting
Att säga ingenting är lättare an någonting
Om ingen säger någonting, finns det ingenting
Ingenting finns utan någonting?
