Jag är nervös. Snudd på livrädd. För vardagen.
I morgon börjar jag jobba igen efter ett halvår hemma med tvillingarna och min fru. Hur sjutton ska det gå att arbeta? Uppladdningen är inte den bästa med en seg förkylning om halsen. Och tankarna om vardagslunken har ältats i veckor nu.
Hur ska det gå att hasta sig till jobbet, kanske innan barnen ens vaknat? Allt för att komma hem tidigare för att kunna vara med dem och hjälpa till inför middagen. Stressigt blir det. Ovant också till en början.
Och hur ska jag kunna koncentrera mig på arbetet när jag vet hur kämpigt det är att ta hand om två små bebisar och till viss del en fyraåring. Kämpigt på två men nu är det en som ska göra det. Hämta och lämna. Klä av och klä på. Duka fram, mata och duka av. Underhålla och söva.
Men frugan, om hon bara blev kvitt den där hostan, tänker nog blixtsnabbt, i morgon och i fortsättningen, klä om till den där supervardagshjältinnedräkten som hon har och sköta allt galant. Så blir det.
Medans jag är kontorsnörden Kent åtta timmar om dagen...
