Jag kan inte leva varken med eller utan henne. Hon är ett gift.
Nu när jag börjat jobba hinner jag inte lyssna på "Morgonpasset" i P3 i samma utsträckning som när jag var pappaledig i ett halvår. Jag har kommit på mig själv att jag saknar Hanna Hellquist.
Ett slags hatkärlek, eller nä, suckkärlek. Jag vill ha denna irriterande värmländska kvinna i etern att skaka på huvudet till, stanna upp och suckandes säga "Nämen, vad säger kvinnan - nu igen". Leende titta på min fru vid frukostbordet och med gapande munnar höra med varann om vi hörde rätt.
Hon har något rättframt som attraherar till lyssning. Hon är för spontan för sitt eget bästa men det är lika delar ovårdat som ibland mycket intressant det hon kväker ur sig, uppenbarligen för man fortsätter att lyssna.
Eller gjorde det.
För nu är det verkligen "With or without you" Hanna.
