Finska funderingar

Jag har rest till min barndom i dag. Med Finland i tankarna.
Såg i dag pressvisningen av en fantastisk finsk dokumentär - "Ingen riktig finne" - av Mika Ronkainen med Kai och Tauno Latvalehto i fokus.
Far och son åker tillbaka till Göteborg. En resa som ska försöka laga det hål sonen Kai tycker sig ha trots perfekt liv med fru och son. Ett hål med tio år av sin barndom i Sverige som gör att han inte känner sig som en riktig finne.
Men även ett stort hål i relationen till sin far. En far som arbetat hårt och supit bort sitt förhållande till sonen.
Kai åker till Göteborg för att leta svar.
Den resan får vi följa närgånget. Hur far och son talar ut under den långa bilresan och hur de gräver i sitt forna svenska liv.
Samtidigt varvas Kaurismäki-liknande klipp med underbara musikframträdanden av Anna Järvinen, Markus Fagervall, Love Antell och Månskensorkestern med djupa, träffande och vemodiga texter på finska.

Jag känner så klart igen mig i mycket. Mina föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Jobbet gick först. Lojaliteten var stor. Finnar arbetade hårt. Gnällde aldrig.
Men min barndom är inte lika traumatisk som Kais. Jag är född i Sverige. Jag tvingades inte som barn att flytta tillbaka till Finland. Vi blev kvar. Min svenska barndom var idyllisk.
Mina föräldrar söp inte hejdlöst. Visst dracks det. Inte skadligt. Inte mer än jämnåriga svennar.

De trevande samtalen i bilen känns igen i filmen. De travar sig fram. De djupa stora känslorna verkar vara svårt att prata om. Ibland kommer den fram av en slump. Ibland krävs några supar.
Sedan exploderar de. Vädras. Och liken i garderoben städas undan. Inget man pratar mer om. Varför älta?
Ibland behöver man inte ens prata. En nyckelscen i "Ingen riktig finne" är försoningen mellan far och son på en höjd i Göteborg med utsikt över stan. Det sker med en spontan, tyst kram.

Man kan se filmen även som svenne. För jag är ingen riktig finne. Bara när det passar. Heja Kimi Räikkönen, det är en roadmovie!