Ingen relation alls till Sven-Ingvars. Ingen alls.
Därför blev sista ”Så mycket bättre” en intressant historielektion. Men skolgång en lördag klingar illa.
Jag hade hellre blivit svept iväg rusigt av någon som berör mig. Det blev inte så.
Någonstans signifikativt för hela säsongen som öppnade starkt men sedan inte motsvarat mina högt ställda förväntningar. Tyvärr.
Och jag stirrar mig ju blind på tolkningarna som ni vet här på bloggen. Men den måste ju synka med helheten. Gästernas historier. Deras utflykter. Deras personligheter.
Men mest i den där fantastiska omskakande känslostormande nytolkningen.
Någonstans har det bara landat i ett lagomt stort leende eller hyfsat stor tår på kinden. Kanske är ”Så mycket bättre”-tarmen mättad för mig. Kanske formatet behöver skakas om i grunden.
Alla inblandade kan det här nu. Det blir för utstuderat. Av artisterna. Av mig.
”Så mycket bättre” kan inte tolka sig själv ännu en säsong utan något riktigt dramatiskt eller formatomtumlande. Vi får väl se.
Bäst i kväll. Jämnt skägg. Men han med stora ballen gjorde gospel av ”Säg inte nej”. Uno blev därmed årets numero uno. Grattis till ”Så mycket bättre”-vinsten.
Slutställning: Uno Svenningson 3, Anders Wendin 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.
- Posted using BlogPress from my iPhone
