Miljön är fantastisk. Personerna intressanta. Storyn gripande.
Men några av karaktärerna är för yxigt huggna. Blir överdrivet karaktärsdrivna. Främst den kvinnliga hockeytränare vars kalla stolpiga drag känns som en robot.
Likadant är det med vissa ”one liners” som gör ”Vi mot er” lite onödigt bombastisk med sina ställningstaganden.
Samtidigt är det spännande skildring i en hockeystad präglad av våld, hat, död och tystnadskultur. Men också hopp om något bättre som om du inte själv kan nå så är man där för en annan. Man ska inte vika sig för möjligheterna om du har chansen att bli något.
Uppföljaren till ”Björnstad” går i Fredrik Backmans friska anda med välformulerade meningar, känslor, tankeställare och en hel del igenkännande från en vardag i småstaden.
Det är så väl rolig som tankeväckande läsning.
Och ja, jag ser fram mot ännu en roman om Björnstad.
- Posted using BlogPress from my iPhone
