Såg standup för första gången på 15 år. På klassiska Norra Brunn i Stockholm.
Två saker jag slogs av under kvällen då fyra ståuppare drog sina anekdoter inför en liten skara människor: höghastighetsstandup och lågvattenmärket.
Alltså det smattrande på som en kulspruta ur munnen på adhd-komiker utan möjlighet för vissa poänger att landa i skratt. Hastighet var så hög så tunnelseende begränsade ens reflektioner. Ibland bara ”vad sa han nu? strunt i det nu måste jag hänga med på nästa upploppsraka”.
Synd. Grundläggande är väl ändå tid för att skratta. Och tajmingen.
Därför blev kontrasten stor när en annan eftertankekomiker ställde sig på scenen efter sprintkomikerna. Här var en som vågade ta tystnader med bara mimik eller andningspaus. Men det tar en stund att komma ner i varv för långdistans. Han körde även underhållande med enkla trolleritrick. Tacksamt.
Ett annat simpelt trick är humor. Men inte för lågt. Blev förvånad över hur plumpa sexaktsskämt fortfarande anses vara kul. Överraskades också över nivån på skämten. Enkla stories från vardagen, drift med sig själv eller påhopp på andra.
Själv hade jag sett fram mot mer intelligent humor med självdistans och större grepp om trender och strömningar i samhället. Något att reflektera över på vägen hem från standupkvällen.
Nu representerar de fyra ståupparna på scenen i går kväll inte hela genren. Vill därför inte heller namnge dem, men ni hittar dem lätt på Norra Brunns hemsida.
Det finns säkert ståuppare som talar med sin samtid på ett stimulerande intellektuellt sätt. Jag själv skulle vilja prova. Men lämnar det till att leta upp dem i stället.
Tar gärna tips. Vem är bäst i Sverige på ståupp?
- Posted using BlogPress from my iPhone
