Ända sedan åskknallarna i Furuvik för någon vecka sedan har vi en inneboende i huset. Min fyråring vägrar att gå ut.
Hon har drabbats av något väldigt traumatiskt när vi stod under taket i nöjesparken i hällande regn med blixtar och dunder. Såg inte så farligt ut på henne då.
Men nu gör hon allt för att slippa gå ut. Frustrerande när det är fint väder och vår tjej som gillar att vara ute är nu mentalt inlåst.
Hon inbillar sig åska och säger "vad var det?" när ett plan mullrar förbi.
Hjälp! Vad ska vi göra? Jag har försökt förklara vad åska är men det fungerar kanske lite helande för stunden sedan ser man hennes sammanbitna ansiktsdrag igen.
Hon är inte ute med sina grannkompisar längre. Kommunicerar med dem genom altandörren.
Hon äter inte ute med oss i trädgården utan vill sitta inne.
En tur till blåbärsskogen här om dagen kantades av ideligt jämrande och gråt. Hon ville hem nästan direkt trots att det var hennes utflyktidé.
Hur djupt kan den här hemska upplevelsen ha satt sig i hennes medvetande? Efter tvillingarna nedkomst har vi begränsade möjligheter att komma iväg men ska vi nu sitta med än mer fotboja i vårt hem?
Vad kan vi göra? Hör gärna av er med tips om ni haft liknande erfarenheter.
