I dag bevittnade jag en svensk träning på bortaplan för första gången. På anrika olympiastadion i Amsterdam (OS 1928) tränade ett uppslupet gäng pojkar.
Skojigast hade Zlatan som sköt bollar på kompisar som intervjuades av oss i den mixade zonen. Lika roligt var de gemensamma uppvärmingsrörelsen som rev upp skratt och fick Erik Hamrén att snegla åt mediauppbådet med blicken "se vad vi har kul i landslaget".
Däremot märker jag irriterat, som är ny i sportvärlden och mest van med nöjesvärlden, vilket hysteriskt hierarkiskt system pressmaskineriet runt dem är. Här tassar man och anpassar sig efter landslaget annars förlorar man sin plats i kön och tillgången till spelarna och tränaren.
Tv-kanalerna går alltid först.
Intervjuer inomhus ska ske mot en skärm med upptrycka företagsloggor och inom givna normer.
Intervjudelen är uppstyrd. Det finns oskrivna regler som att aldrig plåta eller knappt prata med spelarna utanför fotbollens ramar. Reportrar undviker helst att träffa dem i hotellhissen eller på stan för situationen blir så knepigt pinsam.
Sportvärlden är för övrigt låst i en djup rättighetsdjungel där matchbilder är helt tabu för andra än dem som äger dem.
Min videokamera ska tydligen låsas in under matchen på Amsterdam arena på tisdag kväll. Ingen ska ens kunna filma av misstag.
Hoppas ingen tappar bort nyckeln.
