Året 2011 borde vara min stora livsdipp. 40 årskrisen rullar in. Men faktum är att det inte krisas här. Visst tänker jag snäppet mer på meningen med livet och vart man kommit och vad man åstadkommit i livet. Men meningen med det hela har jag ju funderat på genom hela livet i varierande omfång. Så vad är vitsen med krisen?
Jag har egentligen ingen tändvätska till en krishärd. Jag har det bra, stor familj och bra jobb. Mår bra. Tränar. Väger rekordlätt. Ingen kula. Inga gråa hår. Någon rynka.
Börjar dock bli gammal. Men jag får en extra semestervecka i år som 40-åring. Det är kanon.
Men jag kan inte bespara er från en inbjudan från en kompis annalkande 40 årsfest och kanske också en kris. Han beskriver sin situation så målande roligt. Och i jämförelse har jag inget att klaga på. Om nu familj och tryggt jobb är meningen med livet.
Här kommer ett utdrag med valda bitar från inbjudan (jag nämner honom inte heller vid namn men någon kanske känner igen honom):
"1971 var året då ångervecka infördes i Sverige. Det var även året då Idi Amin tog över Uganda. Dessutom föddes jag.
Visst. Det är lätt att se tecknen så här i efterhand.
Hej.
Jag heter XX och tänkte krisa lite snart.
Lite bakgrundsinfo:
Jag har inte bildat familj.
Jag klär mig som en 25-åring.
Värre: Jag lever fortfarande som en.
Nej. Jag har inte skaffat ett riktigt jobb. Jag jobbar fortfarande "med media".
Alltså: Det torde finnas jättefin jordmån för en färgsprakande, bombastisk och överpatetisk 40-årskris.
Det enda hindret är min enastående förmåga att strutsa ner alla sorters insikter i den så kallade sanden. Dock: det är ganska roligt. Åtminstone för publiken. Så. Jag ämnar därför fortsätta min livslånga tradition av förnekelse med att låtsas att det är sjukt himla jäkla okej det här med att bli gammal.
Så, säg efter mig:
"Jag har ju kvar mitt hår".
"Nej, vi kan kalla det karaktär. Rynkor är nåt de har på ålderdomshem".
"Jag är inte trött, jag har bara blivit klokare".
"Jag är åtminstone inte tjock".
"Jag har åtminstone inte stagnerat som alla vanlisar där ute. Jag skulle säkert tröttna på att vara trygg".
Ni hajar?
Kom och vaka in mitt sönderfall på XX onsdag den XX mars. Det kan vara årets bästa chans att i jämförelse känna sig lyckad. Jag kommer som vanligt att hittas med en Fernet i det pseudohippa hörn som jag låtit ersätta sommarhus och chartersemester.
Vänta er ond disco. Hjärtskärande hårdpop. Kallmanglad synth och larviga felstavade 80-talsdängor.
Men vänta er inte att jag ska växa upp.
Det. Tåget. Har. Liksom. Gått.
Vet ni vad? Ni kan inte i er vildaste fantasi föreställa er hur välkomna ni är.
Puss,
XX"
Är det inte underbart med vilken självdistans han beskriver sin status i dag. Puss på dig, XX.
