Svepte en hink popkorn mitt på dagen. Bara sådära. Cola till det.
Jag gottar mig sedan Vasaloppet. Unnar mig. Frossar.
Jag har ju "tillåtelse".
Efteråt drabbas jag av ångest. Kräkdåligt samvete över det goda jag stoppat i mig.
Jag förstår vad personer med ätstörningar går igenom även om min del bara är en insiktsfull bantarfjärt i jämförelse. Jag mår inte megadåligt av det här. Bara ett litet gnagande på humöret.
Resonemanget i huvet är detsamma. Jag har åkt Vasaloppet, målet är klart, jag väger rekordlätt, 80 kg, jag får peta i mig, häva i mig allt gott men onyttigt jag ramlar över eller känner ett sug efter. Bara njut av det.
Och något gott vill jag ständigt ha, det är ju så simpelt med den här unnarfilosofin.
Det är drygt två veckor sedan Vasaloppet. Jag har stoppat i mig hejdlöst nu. Kanske läge att ta upp en mer målmedveten träning igen. Jag mår ju bättre av det.
En anmälan till Midnattsloppet i augusti står i siktet. Och med den en belönande hembakt kanelbulle. Nam-nam.
