En liten avstämning med läget med tvillingarna Ida och Fanny tycker jag är på sin plats en månad före tvåårsdagen. De är inne i en sådan fantastisk utvecklingsfas just nu.
Vi (mamma och pappa) gapar lite varje dag förvånat åt saker de lär sig, språkligt, fysiskt, grimascher, medvetandet, förståelsen, vett och etikett.
Samtidigt är det en lika jobbig fas att vara med dem. Krävande. Mycket bråk sinsemellan.
Jag kan inte längre med lätthet ta ut dem ensam utanför huset på upptåg. Dels vill de inte sitta stilla i vagnen, dels har de sånt spring och nyfikenhet på allt. Kvar står jag medans en sticker åt höger och en annan åt vänster. Men oftast triggar de varandra, ser vad den andra kan göra och gör samma sak men mera. Det bara eskalerar.
Man blir därmed än mer hemmatrygg tyvärr. Allt som görs måste göras hela familjen. Men att storhandla får vi snart tänka om. Jösses vad de sprang runt sist på Ica Kvantum. Jag fick jaga barn och min fru och Elsa fick handla. Jag blev alldeles svettig.
De roliga kundvagnarna med bilar var ju kul för stunden. Men senare var det roligare att klättra genom rutan, på den och från den.
Jobbigt hemma. Ledigt på jobbet. Men samtidigt vill man bara vara med dem. Jag älskar mina flickor.
Jag jobbar deltid på åttio procent. Det är en "uppoffring" på hundratusen kronor per år i inkomstbortfall. Men det ger mig enorm livskvalité. Jag hinner vara med barnen, träna, laga goda middagar och ha ett lugnare och välmående sinne jämfört med om jag stressat vardagen med att arbeta heltid och kommit hem med andan i halsen, kort stubin och dåligt samvete. Synd på inkomsten men det går ingen nöd på oss (trots att min fru också jobbar deltid)
Jag älskar mina barn. Det går inte att räkna i pengar.
