Palmefilm utan liv

Jag är inte särskilt politiskt intresserad. Hade inte något särskilt förhållande till Palme.
Förrän efter mordet 1986.
Då växte en bild fram av både politiken och personen Palme.
Den 11 september är det biopremiär för en ny film om den kontroversielle statsministern. En dokumentär som jag förstått klippts om några gånger för att den varit för snäll och sedan för hårt.
Med det i åtanke är det svårt att ge sig i kast med den.
Efter att ha sett filmen i dag ser jag den som en intressant uppdatering. Ett tidsdokument.
Om folkhemmet, framgångssagan Sverige, Tage Erlander, Vietnamupproret, Norrmalmstorgsdramat, militärjuntan, löntagarfonder och IB-affären.
Men något nytt "avslöjande" bjuder inte dokumentären på. Inte någon direkt nyhet. Därför faller den lite platt.
Men visst berör och fascinerar personen Palme. Rösten, blicken och den där lite överlägsna hållningen. Men också engagemanget mot rasism och orättvisor och viljan att kasta sig in i debatter. Det skildras bra av Kristina Lindström och Maud Nycander som står bakom Palmefilmen.
Den är ett fint minne. Hedersamt. Typisk SVT-dokumentärt. Saknar ett driv. Saknar något som rör om. Så som Palme kunde.