Det är ingen vacker syn på hjul.
Efter en kilometer ville jag lämna tillbaka rullskidorna. Ville ge upp allt. Det var för vingligt, instabilt och konstlat. Inte vad jag hade förväntat mig. Inte den känsla av skidåkning på hjul som jag trott. Inte ett substitut för träning på snö.
Jag skidade ändå vidare. Mot fäders spår. En rookie på rullskidor.
Då började tekniken sätta sig allt mer.
Det är som att börja skida igen efter tio års uppehåll. Det svåraste med rullskidor är att det är vingligt, lite som att stå på skridskor, inte i längdriktningen utan åt sidorna. Jag fick ägna tid och nya muskler åt att balansera och kompensera och lägga vikten åt höger och vänster. Lite väl mycket gick energi gick åt till det.
Sedan får jag inte till diagonalåkningen. Känns som det ben som skjuter bakåt "fladdrar" som en fjäril och inte hittar tillbaka till asfaltspåret medans stödjebenet har fullt sjå med att hålla balansen ensamt. Går bara inte att få till en naturlig rörelse.
Kanske ska pjäxorna vara stelare? Som slalomskor. Känns som jag töjer på dem för hårt i min jakt på balans. Det är mina inkörda skidpjäxor jag använder. Kanske blir slitaget för hårt på dem på vägarna?
Däremot är det superlätt att åka skate. När diagonalen inte fungerar går jag alldeles för lätt över till skating. Och det var liksom inte meningen med inköpet av rullskidor. Jag ser det ju enbart som träning på klassisk åkning.
Svårt är också att hålla "spåret". Känns som rullskidorna gärna drar ut åt varsitt håll och min åkstil blir väldigt bredbent.
Hjulen rullar på fint. Det är lätt att stå på näsan när det kommer grusiga partier men skidorna forcerar det mesta känns det som.
Riktigt grov asfalt gör gärna att det vibrerar upp genom hela kroppen. I de värsta partierna i dag kändes som jag hade hundra vibrerande mobiltelefoner fasttejpade på kroppen.
Grovkornig asfalt ger så klart mer motstånd. Och lättare för stavarna att "greppa" i underlaget. För stakningen hämmas lite av att man inte kan hugga i för kung och fosterland. Det finns alltid en risk för att det slinter. Och det sitter omedvetet i huvudet.
Synd. För som stakträning ser jag stor potential i rullskidor. Man skulle lätta kunna staka runt kilometer efter kilometer. Och Vasaloppet handlar till stor del om stakning.
Tempot på premiärturen låg på fem minuter per kilometer i snitt. Makligt med andra ord. Kommer säkert bli snabbare med tiden.
Nu körde jag ändå igenom en mil i dag. Det känns. Omtumlande.
Kan bara bli bättre.
Jo, jag behåller rullskidorna.
- bloggar med min supersmarta iPhone
- nyhetstips eller kommentarer mejlas till marko.saavala@tt.se
