Två böcker jag läst ut den senaste tiden. Några ord om dem. De står helt fritt från varandra. Arto Paasilinna är en av mina absoluta favoritförfattare. Daniel Åberg är en kompis och kollega som jag har mycket gemensamt med - numera.
Först Arto Paasilinnas "Hett blod, kalla nerver". En kort livshistoria om finnen Antti Kokkoluoto som överlever både vinterkriget och fortsättningskriget i Finland. Trots att han utmanar ödet. Eller nja, ödet har sagt, eller en spågumma har sagt, att han ska dö först den 12 juli 1990. Det gör att han inte fullt ut testar men lite nästan tror på sitt förutbestämda liv.
Som vanligt finns här en massa för Arto Paasilinna dråpliga situationer, märkliga personligheter och en typiskt finsk karg humor. Något som jag gillar, ligger väl i blodet.
Men komiken och dråpligheten hålls tyvärr här tillbaka en hel del. Vilket är synd för det är därför jag älskar hans böcker, som "Kollektivt självmord" eller "Tio rivjärn", där man kan sitta och asgarva för sig själv.
Artos senaste är tyvärr inte en av hans bästa enligt mitt tycke. Men ett intressant lite stycke historia dock.
Daniel Åberg, frilansjournalist och författare, har med sin flickvän Johanna Ögren skrivit en personlig betraktelse över förvandlingen till småbarnsförälder. De har sonen Tage ihop.
"När 2 blev 3" är uppdelad i kapitel där Daniel och Johanna varvar sina erfarenheter av första åren som förstagångsföräldrar. jag känner så klart mest igen mig i Daniel, mest för att jag är känner honom men också för att vi båda är pappor.
Det jag småler igenkännande åt är hur omgivningen betraktar oss pappor som är föräldralediga som hjältar, medans mammor som stannar hemma ses som helt normalt, närmast en modersplikt. Vi är inga hjältar. Men det sporrar under tiden. Synd att mammor inte kan få samma uppskattning.
Till skillnad från mig är Daniel i så fall en hjälte. Han tog hela barnledigheten från början.
Jag nickar också åt hur Daniel överraskas, liksom jag med min far, över hur hans pappa går in i farfarsrollen med hull och hår. Den distans som man upplevt fanns mellan oss finns inte med barnbarnen. Kärleken. Omtanken. Skypesamtalen (Hur är det med barnen? Tack bra, pappa. Jag mår bra).
Det förvånade både mig och Daniel. Kärleken till barnbarnen. Och den lekvilja som finns när de ses.
Att bli förälder innebär också förflyttning av ens egocentrum. Rädslan att dö, inte för min egen skull, utan att ens barn blir utan en.
Karriären eller jobbet blir inte lika viktigt. Eller jo, som en trygghet för att familjen ska överleva.
Nåja, tillbaka till boken. "När 2 blev 3" är en rolig, personlig läsning som inte fungerar som en guidebok utan mer som en kul igenkännande reflektion av småbarnslivet. Visst finns där att lära ifrån. Men alla familjer är unika även om där finns många beröringspunkter.
Och Daniel signerade mitt ex av boken med: "Hoppas du gillar boken, även om jag utgår ifrån att du redan är fullärd i ämnet".
Fullärd blir man aldrig. Men man lär sig varje dag - även som fullärd.
- bloggar med min supersmarta iPhone
- nyhetstips eller kommentarer mejlas till marko.saavala@tt.se
