Att vabba hemma en hel vecka är ingen dans på rosor om nu någon trodde det. Även med så snälla flickor som mina.
Bilder på bullbak och fina teckningar må cirkulera.
Men.
Det finns också ständiga konflikter. Ida och Fanny har så starka 3,5-åringsviljor. Ibland blir det härdsmälta. Ska ha samma sak.
Eller att de bara retar varandra och mig till bristningsgränsen.
Och sedan passoptjänsten. Hela tiden springa och torka rinnande näsor, toabesök, måltider, vatten och hjälp med att måla och klippa. Skulle behöva låna en foot man från Downton Abbey.
Tjatet på spel. "Pappa, får jag spela iphone?" så fort jag viftar med telefonen, vilket visserligen är för ofta. Eller spelandet på datorn, eller Nintendot. Kan driva mig till vansinne.
Rastlöshet. Ibland tar leklusten slut. Trötta eller hämmade av sjukdomar. "Pappa, jag har inget att göra". Jag slänger upp tio förslag på raken - alla ratas med en suck. "Vill du ha min iphone?", fungerar dock, suck.
Spelar man med dem får man toktorsk. Prova Memory mot en 3,5-åring. Jag får stryk varje gång. Så imponerande. Jag anstränger mig verkligen för att vinna men deras nya fräscha hjärnor är ju som hårddiskar på en dator medans min är som en vevgenerator med glappa kontakter.
Instängdheten. Jag blir tokig och klättrar på väggarna efter en vecka hemma. Man måste få luft. Instängdheten tär på alla. Mest på mig.
Sjuka barn är sjuka. De är trötta. Griniga. Synd om dem. Hjärtskärande. Värst är om man själv är sjuk. Så har det varit i veckan. Då är stubinen kort, mycket kort. Tålamodet tryter. Ett hus med tickande bomber.
Men klart att jag är där. Det är en frivillig livsuppgift av rang. Älskar mina barn.
- bloggar med min supersmarta iPhone
- nyhetstips eller kommentarer mejlas till marko.saavala@tt.se
