Har nu funnit ursprunget till treåringens okontrollerade känslor vid ilska. Jag var likadan som barn. Hon har fått det från mig. Min fru var lugn som en filbunke så Elsa har ärvt det av mig.
Det berättade min mor när jag efter ännu ett utbrott med skrik, stora tårar och ursinnigt okontaktbart vrede undrade vad som pågår med mitt barn. Men det är mina gener som spökar.
Jag hade liknande utbrott men med den skillnaden att jag var så extremt blyg att varje motgång tog väldigt hårt och som sagt helt okontrollbart när allt svämmade över.
Men jag kan inte heller säga till Elsa vid nästa trotsiga utbrott att "det inte är hennes - utan mitt fel". Hon skulle inte förstå. Inte jag heller för riktigt så enkelt är det inte heller. Elsa är Elsa, jag är jag.
