Det kändes trångt. Lite kusligt. En känsla av folkskygghet kom smygande över mig.
Blev kallad till efter-jobbet-öl i går. Men resan med buss och pendel in till stora stan kändes främmande. Med okänt folk inpå livet. Och var skulle man titta utan att stirra?
För här har man levt i sin trygga förortsidyll. En bubbla med hus, trädgård och en liten plaskpool. Och familjeliv.
Men jag tog mig till restaurangen Il Tempo. Åt gott. Drack rött. Och konverserade. Mycket jobbsnack. Kändes också konstigt efter månader av föräldraledighet att sitta och socialisera med arbetskamraterna och några sommarvikarier.
Musikskoletrauman som nazistiska musikledare, tvåsträngade cellon och vanskliga valthornstransporter på cykel kom upp. Jag fick frågan. Men hade inget trauma att delge. Jag gick aldrig på musikskolan.
Men traumat är väl, lite i efterhand, varför jag aldrig gick på musikskolan. Har hela mitt liv ångrat det.
