Då summerar vi en månad. I dag "fyller" Ida och Fanny fyra veckor. Vilken pärs det varit. Inte att skilja dem åt, det är lätt, lika lätt som att se om Wanja Lundby-Wedin är Wanja eller inte.
Ida och Fanny, i den ordningen på bilden, är väldigt olika till sättet. Ida är generellt lugnare. Fanny svårare. Men det där svänger.
Visst kunde man ana att det stundande en jobbig period men ändå. Att nästan aldrig kunna slappna av. Att totalt fokusera på barnen. Och ändå inte alltid räcka till.
Visst kunde man ana att det stundande en jobbig period men ändå. Att nästan aldrig kunna slappna av. Att totalt fokusera på barnen. Och ändå inte alltid räcka till.
Att ha tvillingar är inte dubbelt upp. Det är trippelt upp med att göra. För man glömmer lätt att storesyrran Elsa också ska ha del av vår uppmärksamhet.
Så ibland blir det totalkaos när alla skriker/gråter i huset. Vi har varit nere på nio många gånger men alltid rest oss igen. För här är det ingen som kastar in handduken.
Vi är omtöcknade. Men jag får ny energi varje gång jag får ett stort smajl och djup ögonkontakt av Ida, varje gång Fanny somnar tätt mot mitt bröst tryggast i världen och när Elsa säger "pappa är en bra och snäll pappa" när vi bråkat och vädrat färdigt. Varje barnvagnspromenad är en nytändning. Att somna med Ida och Fanny mellan oss i sängen är stämningsfullt.
Ja, då reser man sig varje gång. Skakar av sig och går vidare. Håller garden högt och vyssjar än en gång...
