Visst är det ironiskt ändå. Här står jag i min tuffa t-tröja med tryck och slitna jeans från 90-talet och har bänkat mig för att se den där coola killen från Nilecity och hans beryktade enmansshow som jag inte fått biljetter till och som alla på jobbet sett utom jag.
Beredd på en massa nostalgi och humor. Men så faller allt.
Den förstörs av ett otröstlig bebis i min famn och en annan i min frus famn. Höjer volymen för att uppfatta något av vad Henrik Schyffert säger i avskedsföreställningen av "The 90's - ett försvarstal" på Cirkus i Stockholm men det ger bara motsatt effekt i min trebarnstillvaro i min fina förortsbubbla.
Bebisarna kommer inte till ro. Som tur är spelar jag in i kväll, vyssjar min hysteriskt skrikande bebis, kryper ner i sängen och hinner slänga på mig Dressmanpyjamasen. Ironiskt som sagt.
Vem kunde ha trott detta om sig själv på 90-talet.
