Då kom den då. Som en blixt från en klarblå himmel. Men ändå väntad. Fyraåringen Elsas stora tankar kom plötsligt vid frukostbordet.
"Kommer jag också dö?"
Jag kommer ihåg när jag ställde den frågan för första gången till mina föräldrar. Vet inte hur gammal jag var men jag minns ögonblicket som igår.
Föräldrarnas raka svar tog jag med stor bestörtning. Inte skulle väl jag också dö? Jag fick värsta gråtattacken, låg på golvet och bölade i en halvtimme. Jag var helt förstörd över detta grymma slut.
Sedan dess har de stora livsfrågorna alltid hängt med mig (ja, vem funderar inte kring de här ämnena). Och det känns som de blivit än mer aktuella nu när man blivit pappa. Ens egen död gör sig än mer påmind, förr rent egoistiskt, nu mer av "vad händer mina barn om jag går bort?".
Elsa tog det bra i morse. Man ser att hon funderar eftertänksamt på vårt svar. Det kommer fler frågor.
"Kommer jag flyga som en ängel till himlen?"
Vem vet. Kanske är det så.
