Bloggen har blivit ett verktyg för att ofta ventilera negativa saker med att få tvillingar. Det är klart att skriva av sig är ett skönt sätt att få lätta på ens tankar.
Med det vill jag ha sagt att icke förglömma att jag har två underbara bebisar i Ida och Fanny också. Som i dag då vi hade en fantastisk dag i pittoreska Trosa.
Ida och Fanny har antingen sovit i vagnen eller nyfiket tittat på därifrån eller i babybjörnen utan gnäll eller gnissel.
De är faktiskt väldigt bra att ha med sig på utflykter. Verkar som de, liksom jag, mår bra av att komma fran vardagsrutinerna hemma och istället ryckas med i den spännande omvärldens alla intryck.
Ida och Fanny är två välskapta, supersöta och charmiga bebisar. Jag går omkring som en stolt tupp med mina flickor.
Men när det nalkas mat så exploderar ibland Ida och Fanny som en långsamt kulminerande vulkan som är ostoppbar när den väl får sitt utbrott. Om vi inte är med på noterna med maten och parerar den så triggar deras gälla, plågsamma skrik varandre i en duett från helvetet. Det finns inget så stressande som deras två avgrundsvrål efter mat. Ujuj.
För att inte tala om brutala övergången från kaos till tystnad i det ögonblick när nappflaskan eller bröstet likt en dockning i rymden ansluter till sitt rätta jag. Det säger bara schwopp! Och sedan sugs det järnet.
Visst har tvillingar varit, och är, periodvis mycket slitsamt. Men en kompis tipsade med glimten i ögat om att det kunde ha varit värre. Kolla in den här artikeln i SvD om trillingar.
