Rösten är sig inte lik. Det är som topparna kappats på hennes röstkurvor. Som att de komprimerats.
Jag talar om Whitney Houstons omtalade comeback på skiva och hennes röst, "The Voice" som hon kallas i branschen. Nu analyseras den överallt i media. Hon har fortfarande en fantastisk pipa och kände man inte till hennes forna formkurva skulle man ändå tycka rösten är magnifik. För Whitney Houston kan bara jämföras med sig själv.
Det är enbart i spåret "A song for you" man anar hennes stora röstomfång. Här släpper hon loss lite grand. I andra spår håller hon igen eller har helt enkelt tappat stinget. Det kan i och för sig vara skönt att slippa onödigt wailande (eller har wailandet någon funktion egentligen?) eller annan röstonani.
Men i ett spår som balladen "I didn't know my own strength" skulle hon kunna briljera. Lugna dramatiska låtar är hennes signum. Nyss nämnda låt skulle kunna ha tangerat hennes mest klassiska ballader men återigen det låter som hon inte går i gång på alla cylindrar.
Plattan "I look to you" är en skön comeback, en snäll r'n'b-historia, men det är ingen rungande sätta-alla-på-plats-platta.
Faktum är att drogerna satt sina spår på rösten. Vi får se hur förlåtande fansen är.
Så här lät hon live när hon var som bäst på 90-talet.
