Jorden rämnar. En av mina kompisar med djupt rotad finsk bakgrund tänker byta efternamn. Från ett helfinskt till helsvenskt. Jag är chockad.
Det var det sista jag trodde om denne Finlandsvän.
Respekt, men jag är omskakad.
Man får alltid bokstavera mitt namn säger han. Dessutom bor jag i Sverige. Kyllä.
Jag får också alltid bokstavera mitt namn. Och den roliga efterkommentaren "oj, det var många ä:n".
Men med namnet hänger en viss grund, identited krampaktig kvar som jag gärna behåller för mig och eftervärlden. Även om jag är långt ifrån lika perkelepatriotisk som min gode vän.
Min fru har tagit mitt efternamn. Vilken uppoffring. Kärlek. Hon får ofta frågan om hon pratar finska och andra konstiga förfrågningar på nätet. Men nix hon är lika svensk som Gustav Vasa.
Om jag nu skulle byta efternamnet Säävälä till något svenskt skulle jag satsa på något påhittat, men ändå viss återkoppling till det krångliga ursprungliga namnet med världsrekord i ä:n. Som Äfyra, Ärekordson eller Äsvensk.
