Hatar att inte kunna träna fullt ut. Nu är det en månads krångel med hosta och rossliga luftrör. Får liksom ingen ordning på det trots tålamod och försiktig väntan på att det ska gå över. Vasaloppet känns avlägset. Mora ligger mer än nio mil bort.
Nu äts det, bakas bullar, dricks cola och godis som om det ändå behövdes någon form av kompensation eller tröstätning.
Man mår sämre av att inte träna. Men det är också skönt utan pressen på sig att hela tiden röra på sig och uppvisa resultat. Att bara vara. Dock borde den känslan vara frivillig och inte påtvingad.
Får träna på att hitta den harmonin medans jag funderar mellan hostningarna.
