"Järnladyn" var precis som Margret Thatcher mest en karismatisk enmansshow av Meryl Streep. Ett imponerande rollspel mer än engagerande film.
Visst var uppoffringarna, kvinnokampen, idealen och den kompromisslösa stilen det förväntade av porträttet av henne.
Men filmen hade gärna fått skaka om mig, beröra mig med något jag inte kunde gissat mig till.
Nu blev det ett snyggt solorace och som det betraktat kanske bra så. Vad beträffar Järnladyn är det svårt att hitta sympatier för henne mer än att hon ensamseglade snyggt och kraftfullt genom ett hav av män.
Well done Lady! Care for a whiskey?
PS: Thatcher har tvillingar. All respekt.
PS2: Järnladyn har biopremiär på fredag. Jag såg en smygpremiär i kväll som Scanpix ordnade. Tack.
- Använder Blogpress skickad från min hypersmarta iPhone
- Har du nyhetstips? Mejla mig på marko.saavala@tt.se
Skickat från min iPhone
