Visst saknar man en julstory med allt vad det innebär. Men julkänslan skulle ändå aldrig infinna sig som det ser ut i dag med plusgrader, grått och trist samt ingen snö.
En julkalender med idylliska vinterscener skulle göra ens snömisär bara ännu värre.
"Tusen år till julafton" är bra. Den fyller en funktion. Underhållning samtidigt som man lär sig något. Mina barn gillar den. Den väcker frågor. Nyfikenhet på historia. Och vi har alltid något att prata och fundera över.
Mina barn är sex och tio år gamla. Passar dem perfekt. Man lär sig mer än i skolan sade ett av barnen i julkalendern när vi på TT träffade dem.
Vi som älskar "Historieätarna" känner igen oss. Annars kanske julkalendern är svårare att ta till sig som oinvigd.
Aha-upplevelsen är stor. Men vi skrattar också. Åt fumliga och barnsliga Erik Haag. Men mest åt vinterns klaraste stjärna, treåriga Cleo. Hon är gulligast, klokast och bästa skådisen. Hon är populärast i familjen.
För skådespeleriet i övrigt är taffligt. Men det hör till charmen med hela produktionen. Det ska vara så. Man lever sig lättare in i experimentet om det görs som en lek.
Rolig är också den mest seriösa. Kakan Hermansson har aldrig varit bättre än i dessa roller då hon försöker vara olika auktoriteter.
Saknaden av julkänslan? Alltså det kommer juligt närmare jul säger producenten Karin af Klintberg till oss på pressträffen.
Och ni som klagar på årets julkalender - det kommer fler jular - se det som ett experiment utanför traditionella ramar och lär er något på kuppen.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
