En sån där morgon när man vill hiva cykeln över räcket på Skanstullbron, skrika för full hals, sparka sönder låshelvetet och slita sitt hår.
Ja, du vet en sån där morgon som börjar fel. Allt spårar ur. Lämnar tung i sinnet en gråtande Elsa på dagis, cyklar stressad till jobbet, bygellåset lossnar två gånger på vägen, rethostan retar ytterligare och ja, min frus berömmande ord ekar i skallen, "du är så stresstålig".
Jorå älskling. Till det yttre kanske. Men tankarna på allt det jag skulle vilja göra är hemska. Men det räcker så. Att de spelas upp för mig. Sen går det över.
Nu är allt bra. I eftermiddag cyklar jag igen. Och då är bäst att låset sitter fast för annars, ja då jävlar ska ni få se på andra bullar...
