Aldrig trodde jag väl att man kunde bli så arg på sitt barn. Ett barn man älskar mer än något annat i denna värld. Men arg kan man bli så det ryker ur öronen.
Ilskan har blommat upp som småbarnsförälder. En ilska som tidigare, och i princip ända sedan liten grabb då man lackade ur på lillbrorsan så där så att det svartnade för ögonen och man blev helt galen, inte praktiserats måste nu plockas fram nästan dagligen.
Ens lilla ängel, hur söt och snäll hon än må vara, upptäcker alla föräldrar också har en provocerande djävul i sig som kräver konfrontation. Och reaktion. Inte kvävd ilska.
Man måste reagera. Och det är det här som jag tycker är bland de svåraste med barnuppfostran. Att hantera sin ilska. Att visa att man är arg. Att på ett konstruktivt sätt visa att det du gjort är fel och pappa är nu arg.
Eftersom man tryckt undan ilskan genom alla åren så var jag i början tvungen att nästan spela en roll som förbannad. I stället för att som normalt vid ilska bli sur och tyst och dra sig undan rynkade jag med pannan, pekade med fingret och sade "ajaj..." Och liksom locka fram ilskan ur ens inre. För vad skulle hända med en nollställd och likgiltig reaktion från mig. Katastrof.
Numera med en treåring som testar gränser kommer ilskan mer naturligt. Jag kan bli riktigt skogstokigt arg men samtidigt kämpa med att hålla huvudet kallt och få ut något konstruktivt av det så jag och min dotter kan gå vidare.
Tidigare, och än i dag, så blev jag ju sur och ältade saker i dagar i stället för att konfrontera eller bearbeta en händelse. I och med att argtesterna kommer så ofta nu så kan man inte samla dem på hög. Det skulle bli ohållbart att bära på en trave ilska inombords utan att få ventilera.
Nu kan jaga låta stormen komma snabbt och låta vindarna passera och gå vidare utan allt för sura miner.
Med min nyfunna och snabbare ilska hoppas jag också kunna hantera situationer utanför hemmet bättre också. Att våga säga ifrån. Vara tydligare. Ta konflikter i stället för att fly dem. Men att göra det sansat utan att bli en surgubbe typ på jobbet.
Föräldraskapet är verkligen personlighetsutvecklande trots att man trott att man funnit sig själv under alla vuxenåren.
Nä, nu jävlar får du tagga ner pappa Marko. Det här inlägget blev alldeles för långt. Skärp dig. På skarpen!
