Varför åskar det? Varför smakar det bra? Varför klipper du gräset?
Elsa, 3 år, har gått in i en extrem "varför"-period de senaste dagarna. Allt kulminerar i ett "varför".
Jag har sett framemot som förälder att en dag få ta tag i den intellektuella utmaningen i att ha ett svar på varje "varför" från ett barn.
Men i dag är jag ibland inte lika road. För varje svar på ett "varför" följs av ett "varför" tills hon varförar och tjatar en in i en återvändsgränd där man fastnar. "Pappa vet inte varför".
Då är botten nådd. Ens forna visioner av att gladeligen vara den kloke pappan med svar på allt havererar.
Min nya taktik när jag inte har ett bra svar är nu: "Pappa ska ta reda på det, okej?".
Det värsta, lataste och fegaste svaret är "därför". Det är en kapitulation inför ens barns nyfikenhet.
Försök ge svar på allt. Eller bolla över till mamma...
