Jag finns inte. Lite spooky här i Linköping. Jag existerar inte.
Inte enligt hotellet. Plötsligt hör jag hur någon fipplar med dörren och ett par öppnar dörren medans jag står där som en fågelholk i mina svettiga skidkläder.
Hoppsan! säger de.
Jaha, säger jag.
Sedan stänger de dörren.
Därefter ringer rummets telefon.
Har du det här rummet? undrar receptionisten.
Ja, sedan i går, svarar jag.
Men du finns inte!
Jo, jag checkade in i går - nu får ni fixa det här, kontrar jag surt efter att hon vill att jag kommer ner för att ordna upp det.
Det slutar med, överraskad själv - kanske lite trött efter skidandet - att jag slänger på luren. Jag orkar inte. De får styra upp det.
Då bryts strömmen.
Och mitt rumskort fungerar inte längre.
Jag går med arga steg ner och undrar vad de håller på med. De ber om ursäkt och försöker registrera om mig samt ger mig ett nytt kort.
Jag tågar ner till bastun, för en kalldusch, och en varm sauna.
Då ringer telefonen. Jag ser att det är ett 013-nummer (Linköping).
Hallå!
Haalllåå, repeterar en mysko röst, misstänkt likt mig.
Hallå!
Haallllååå! repris på det.
Varför härmas du? säger jag och tänker i nästa sekund säga några väl valda ord på finska som inte går att efterapa.
Men då blir det tyst.
Jag går tillbaka till bastun. Där finns en finurligt lösning jag inte sett förut. Det hänger ett snöre i luften med en träknopp att dra i. Den är kopplad till bastuaggregatet där en kran spolar vatten över stenarna när man drar. Så fiffigt.
I hettan känner jag, som jag brukar, att jag finns i nuet, här och nu. Jag existerar.
