Har hämtat mina barn från dagis i dagarna två. Debutanterna Fanny och Ida ger mig stor vånda och det är med skräckblandad förtjusning jag äntrar daghemmet.
I går blev jag nonchalerad. Min tre barn stod och lekte tre meter från mig utan att se sin pappa på fem minuter. Plötsligt gör Ida det. Hon trevar sig fram till mig med kroppsspråket "jag är besviken på dig, ska det vara så här, men okej jag kommer väl fram och gosar lite papsen".
Fanny bara fortsatte att leka.
Och Elsa, storesyrran, är så stor så hon bara "Hej! kan vi stanna kvar en stund?"
I dag log Fanny i ett enda stort solsken. Hon har verkligen kommit in i dagisrutinen. Ida kom gråtande. Hon kämpar. Har det tufft och oroligt med att komma till ro på vilan.
Ida är minstingen i många avseenden. Men också en tuffing. En flicka som hävdar sig och tar sig fram. Vi ger henne lite tid.
Den som växt mest under dagarna är Elsa. Femåringen har hoppat in på småbarnsavdelningen och hjälpt småsyrrorna under lunch, på gården och under vilan. Hon har lugnat dem och sovit bredvid dem.
Hon är en toppensyrra. En förebild för alla storesyrror. Hon har ett hjärta av guld. Vi är så stolta över henne.
