Det ska finnas en kittlande nerv mellan programledarna i radio. Då är det som bäst.
Som den mellan Pär Fontander och Anders Hildemar Ohlsson i P4 Radio Stockholm. Där Pär är den korrekt ordentliga medan Anders är virrpannan i programmet "Äntligen...". Man kan i undertonerna höra en viss irritation från den gamla legendariska programledaren för "Rockbox" i P3 (blev så besviken när den kända rösten från barndomen visade sig vara en gammal flintskallig gubbe, men vad hade jag förväntat mig när jag kollade foton på hemsidan), man får intrycket att han jobbar med Anders för att han bara måste. Nerven kan vara spelad men allra bäst om den verkligen finns där.
Tror att det fanns mycket av det som kittlade lyssnarna av "Morgonzoo" i Radio Rix med trion Roger Melin, Titti Schultz och Gert Fylking som i många år munhöggs i direktsändning.
Samma gäller samspelet mellan Martina Thun, Kodjo Akolor och Hanna Hellquist i "Morgonpasset" i P3. Hannas dryga kommentarer, Kodjos urflippade skämt som bemötts av ett "nämen... suck" eller ett asgarv. Här är Martina ankaret, den normala och lugna av dem.
För mig som lyssnare blir det mer spännande med motpolerna. En slags hatkärlek där man tar parti för den man tycker bäst. Men han/hon är egentligen klart tråkigast för det är personen som irriterar programledarkollegan och mig som är den drivande personen, färgklicken och charmen med att lyssna vidare.
Lite som att betala räkningar: det gör ont samtidigt som det är skönt...
