Hoppsan, då har vi ätit känguru till middag. Den ingick chockartat i vår första matleverans från Middagsfrid. Tidigare har vi testat Linas matkasse men blev något omtumlade när konkurrenten öppnade med kängurutornedous.
För jag undrar över kängurukött. Är det i Australien som i Turkiet med kräftor. Något man absolut inte själva äter men gärna skickar på export som exklusiv matvara. Kräftor i stinkande sjöar och påkörda kängurun är finfina pengar.
Nåja, barnen åt helt okej av det. Femåringen Elsa är i kinkigaste laget vid middag över huvudtaget men 1,5-åringarna Ida och Fanny lät det väl smaka (de äter allt). Champinjonsåsen var godast tolkade jag det som.
Mamma och pappa tyckte att det inte filén var något vi ramlade av stolarna av i ren matglädje men det var spännande och nytt. Köttet var väldigt mörkt, viltkaraktär och kompakt, påminde om oxkött. Kanske att jag, det är så himla svårt att steka kött rätt, lät den ligga kvar något för länge i pannan. Kanske att det varit något mörare om lite mer blodig.
Men nåja, jag åt mest i familjen av 600 gr kängurukött fördelade i fyra bitar.
Känguru är inget jag kommer att springa efter i livsmedelsaffär. Men jag kommer gärna berätta om en annorlunda middag.
Barnen har jag fortfarande inte sagt något till. Säger jag att de åt känguru kanske de skriker i sorgsen avsky: "Ruuuuuu! Snyft..."
