Jag är sur. Alltid dagen efter när jag tippat fel. Vilket är ofta.
En slags nykter baksmälla. Jag vill ju så väl. Veta bäst. Man ska ju kunna det här.
Men om jag bara lyssnat på mitt hjärta så hade jag tagit Loreens låt. Den var inte bara bästa låten utan visuellt häftigt gestaltad, jag försöker följa hennes rörelser när hon liksom dribblar bort sina händer men de movesen skulle vara högsta nivå på dotterns Wii-spel Just dance och där släpar jag redan efter.
Rockhjärtat fick sitt med Dead by April även om resten av familjen vill kapa bort growlet.
Men i stället för magkänslan låter jag tippande ta över med vad som skrivs, twittras och förväntas. Summera som en slags expert baserat på expertis. Jag tror mig veta vad folket vill ha - har kallats för "folkets man på TT" - men folkligheten är skör. Jag måste hitta tillbaka till den. Alldeles för många år i journalistankdammen i Stockholm. Klart man påverkas. Det är skillnad på vad man tror och vad hjärtat säger.
Jag ville nog som journalist mest se Thorsten Flinck till Globen med tanke på all underhållning det skulle gett medialt. Lite arbetsskadad där. Bara mitt eget fel.
Till nästa vecka lyssnar jag till min puls och låter hjärtat vara med som folk i gemen.
