Jag är lite åldersnaiv. Tycker det är helt okej att bli äldre. Jag växer med åldern.
Men i bland dippar man givetvis. Tycker det är pest att bli äldre.
Särskilt fysiskt. När krämporna kommer och man inte kan göra saker som man lätt kunde för tjugo år sedan. När man får en gubbvad. Eller hälsenan säger ifrån.
Jag har varit befriad länge och väl från skador. Men nu kommer de krypande allt närmare. Krampar i ben gör jag jämt och ständigt. Det är vardag.
Slutar med korpfotboll i år. Huvudet är med men inte fötter och ben.
Det är tråkigt.
Men mentalt är jag 25. Kanske 20. Alltid varit. Lite barnslig, äventyrlig och busig. Barnen tycker jag är pinsam. Jag och deras kompisar tycker det är kul. Allt är väl som det ska vara.
Man blir bara äldre.
Utseendet är inget jag bryr mig. Tycker alla andra åldras. Men pang så ser man en "dålig" bild av sig själv med gubbvarning och inser att det gäller även mig. Lite dipp då. Men åldrandet och döden är inget man kan göra något åt så varför älta det? Bara lev. Naivt.
