Ser Coronan i vitögat nu. Nu får det räcka. Tio dagar med feber och jag är helt slut.
Så här ser mina dagar ut med coronan. Jag vaknar illamående men ändå hungrig. Stel i ryggen. Sover bra.
Men jag kommer inte ur sängen för att klä på mig eller gå ner och äta. Minsta ansträngning triggar rethostan eller sprängande huvudvärk. Jag ligger oftast kvar. Ber frugan komma upp med frukost. Har aptit.
Tar sedan tempen. Visar som vanligt drygt 38 grader. Stoppar i mig två Alvedon. Väntar på att det ska kika in. Orkar klä på mig. Går ner till soffan. Ligger ner. Det får halsen att vila. Dricker mycket vatten. Kollar på ”Sagan om ringen”- och ”Hobbit”-filmerna.
Kan ibland sitta upp men oftast ligger jag ner. Blir andfådd av toabesök.
Alvedonen gör förmodligen min mage dålig. Så jag får diarre.
Lagom till varje måltid är det som febertoppen och illamåendet kommer igen. Som om kroppen är så försvagad och inte klarar att parera hungern och kapsejsar. Så jag måste försöka förutse mina dippar. Men det är inte lätt när man är så orkeslös och uppgiven.
Mentalt är det ett maratonlopp. Jag har brytit ihop inför barnen. Jag är långt ifrån en stark pappa. Det här viruset tär på en. Jag är så trött.
Saker som fortfarande smakar är gröt och äpplen. Vanlig middagsmat smakar ingenting.
Två Alvedon på eftermiddagen så klarar jag kvällen. Jag kraschar i säng vid niotiden. Med frossa. Men somnar snabbt.
Hoppas varje dag att den ena dagen inte ska bli den andra lik. Men det är som filmen ”Måndag hela veckan”, jag sitter fast och varje dag är den andra lik.
PS: Det är bara jag som är sjuk. Alla andra i familjen är friska. Glad för deras skull.
