När jag kom hem från jobbet i dag efter att ha avverkat en jobbhelg möttes jag av en fantastisk jättekram av alla tre döttrarna samtidigt, en sån där som Teletubbies gör för jämnan.
Det känns det som om jag kommer hem och stjäl hela föreställningen från frugan.
Jag är hjälten i familjen. Den oförtjänta hjälten. När det egentligen är hon som är hjältinnan.
Barnen lever upp i ett lyckorus som om världens roligaste, coolaste och inspirerande person dyker upp i form av mig.
Här har de dragits med sin mamma hela helgen och som borde vara deras närmaste, och deras hjältinna. Men jag kommer hem och stjäl all kärlek och uppmärksamhet.
Bara för att de kanske tröttnat på den ständigt närvarande mamman eller de tuffa förmaningar hon tvingas konfrontera dem med för att få vardagen att gå ihop.
Jag bara kommer in och tar det godaste av dem. Själv glad och upprymd så klart. Utan att ha haft konflikter med dem under dagen. Utan att ha ställt krav. Utan att brottats på dem kläder på morgonen eller när de ska ut.
Jag bara kommer in och tar.
Men det är klart. Vänd på det. Att jag skulle komma hem och reda ut en massa gammalt groll varje dag. Att få agera som huset domare med ständiga rättegångar - "vet du vad Ida gjorde i dag? Du borde ta ett allvarligt snack med henne".
Då är jag nog hellre den fuskande hjälten...
